Alla de fyra länder som ingår i Storbritannien har var sitt skyddshelgon. För England är detta skyddshelgon Sankt Göran, vars emblem och flagga är ett rött kors mot vit bakgrund.
Rikard Lejonhjärta adopterade St George-enblemet på 1100-talet. Därmed har vi sett det i alla filmatiseringar av Ivanhoe och Robin Hood.
Det är också denna rödvita korsflagga – inte Union Jack-flaggan – som engelska fotbollsfans kommer att vifta med under VM i fotboll i sommar.
När St George's Day firas i England iscensätts tornerspel där Sankt Göran bekämpar draken, beväpnad med svärd och, ännu viktigare, en sköld med det rödvita korset.
Sankt Göran framställs som en tapper soldat som protesterade mot romarnas tortyr av kristna och dog för sin tro. Och ses därför i dag som en engelsk patriot och nationalhjälte.

När det blåsvarta BNP, British National Party, firade St George's Day den 23 april i år red partimedlemmen Richard Barnbrooke runt på häst – utklädd till Sankt Göran – på gatorna i sina invandrartäta valområden, Dagenham och Barking, i östra London.
Allt gick som planerat för BNP och deras främlingsfientliga manifestation ända tills popmusikern Billy Bragg, också från Barking, gjorde entré och förstörde deras firande.
Hur lyckades han med det? Genom att skrika och vråla? Kasta ägg eller stenar?
Nej, genom att bara lugnt promenera fram till Richard Barnbrooke, där han satt på sin häst i sin Sankt Göran-kostym, och fråga honom om han kände till var Sankt Göran egentligen kommer ifrån.
Billy Bragg berättade att den person som BNP och engelska nationalister hyllade i själva verkat föddes i Mellanöstern, närmare bestämt i det land som i dag kallas Libanon.
BNP-politikern blev svarslös. Som Billy Bragg själv berättade när han intervjuades i en tidning dagen efter: "He didn't like that, and just rode off on a horse. It was quite bizarre".

Billy Bragg tillhör den engelsk generation musiker, uppväxta med punken och The Clash, som aldrig någonsin missar en chans att bekämpa främlingsfientlighet.
Och som gör det både genom att sprida kunskap och vägra att acceptera att motståndarna får stå oemotsagda
När jag läste om Billy Braggs stillsamma hjältedåd påmindes jag hur mycket min egen syn på omvärlden – och min nolltolerans mot fördomar i alla former – präglats av den musik jag lyssnade på i tonåren och de musiker jag beundrade.
Ett annat exempel är The Specials, en grupp med både svarta och vita medlemmar med skinheadbakgrund, som genom sin dialog med sina publik förmodligen brutit ned fler fördomar än någon politisk organisation.
Jerry Dammers i The Specials har också skrivit den allra enklaste och mest effektivaste refrängen om rasism jag hört.
"If you have a racist friend
Now is the time, now is the time for your friendship to end"
Det är tyvärr inte många som hört den låten från 1983 i dag – "Racist friend" släpptes på singeln före klassikern "Free Nelson Mandela" men fick inte lika stort genomslag – men den förtjänar att bli den mest spelade låten i Sverige detta valår.
Precis så enkelt och så svårt är det.
"If you have a racist friend
Now is the time, now is the time for your friendship to end"

Så varför är det så tyst bland svenska popmusiker? Dagens tystnad kring Bert Karlssons roll i Ny Demokrati är ett skrämmande exempel på hur snabbt vi glömmer.
1992 hånade Bert Karlssonflyktingar från kriget i Bosnien och kallade dem lyxturister. Året efter avslöjade en EG-rapport att 20 000 muslimska kvinnor våldtagits under kriget på Balkan. Ytterligare två år senare, massakern i Srebrenica.
Allt medan Bert Karlsson inte fick några besvärliga följdfrågor överhuvudtaget, utan återigen tilläts byta om till schlageruniform.
Sverige behöver en Billy Bragg. Någon som påpekar att all den pop som Bert Karlsson tjänat sina pengar på har musikaliska rötter som kan spåras till Västafrika.