”Inga riktiga muslimer”

Onsdagen den 12 oktober 2016. I Malmö uppmärksammas högtiden Ashura. Dagen är till för att minnas den tredje imamen och martyren Hussein. Det sedvanliga sorgetåget samlar tusentals av stadens shiamuslimer. De flesta svartklädda och i luften vajar flaggor med martyrens namn. Andra bär plakat för att hedra honom. 

Ashura är en av shiamuslimernas viktigaste religiösa högtider. Hussein var barnbarn till profeten Muhammad, och enligt shiamuslimer Muhammads rättmätige arvtagare. Hussein vägrade svära sin trohet till den dåvarande kalifen, och stupade i det krig som utbröt i Karbala. Där kom han senare att begravas. 

Runtom i världen återupplevs martyrdöden genom olika sorters sorgemanifestationer. Men också med folkfest: gator och torg fylls av människor som äter mat tillsammans och deltar i olika aktiviteter. Högtidlighållandet pågår under flera dagar. 

Så även i Malmö. När sorgetåget avslutas samlas deltagarna i en shiamuslimsk föreningslokal på den brokiga Norra Grängesbergsgatan. Där tillbringar de flesta resten av kvällen, innan de beger sig hemåt. 

05:34 morgonen därpå går första larmet till räddningstjänsten. Någon har tänt eld på lokalen. Brandkåren lyckas släcka och lyckligtvis var ingen kvar. Men skadorna på byggnaden är omfattande. Inne i lokalen hittas en krossad flaska som fortfarande luktar av brännbar vätska. Fönstren är krossade och saneringen uppskattas kosta över en miljon. 

Norra Grängesbergsgatan, där föreningen hade sin lokal, är ökänd för att vara kriminellt utsatt. Här samsas bilmekaniker, småbagerier, förenings- och replokaler med svartklubbar och mer ljusskygg verksamhet. Men attentatet sticker ut. Den misstänkta gärningspersonen skulle visa sig vara en 29-årig man som vid tidpunkten bodde på ett asylboende i Hässleholms kommun och av allt att döma saknade koppling till platsen och föreningen. 

Knappt två veckor senare får utredningen en dramatisk vändning och attentatet blir del av en världspolitisk konflikt. Islamiska staten, IS, meddelar, genom sitt nyhetsbrev al-Naba, att de står bakom dådet. Gärningsmannen beskrivs som en av deras ”soldater” och attacken motiveras med att lokalen tillhör shiamuslimer. Det var första och hitintills enda gången som terrororganisationen IS tagit på sig ett dåd i Sverige. Symboliskt nog var måltavlan en shiamuslimsk bönelokal. 

Radikalislamismistiska grupperingar är besatta av äkthetsfrågan – om vad som är det renläriga och riktiga islam. Därför odlas inom rörelsen en närmast mytisk bild av shiamuslimer. Shiamuslimer erkänns inte som riktiga muslimer, tvärtom tror de mest extrema sunnimus­limerna att shiaislam uppfanns av en judisk konvertit i ett försök att splittra och undergräva religionen inifrån. Det har gjort shiamuslimer till en av radikalislamismens främsta måltavlor.

För muslimer utanför en radikalislamistisk miljö förstås och beskrivs uppdelningen mellan shia och sunni på många olika sätt. Den är å ena sidan teologisk, å andra sidan politisk. De olika tolkningarna av historiska skeenden, så som vem som är profeten Muhammads rättmätige efterträdare, har gett upphov till förgreningen. Men uppdelningen präglas lika mycket av geopolitiska konflikter och hur inriktningarna förstås i olika muslimska sammanhang. Grupperna ”sunni” och ”shia” är inte på något sätt homogena; inom grupperna finns många olika tolkningar, fraktioner och förhållningssätt.

Genom åren har radikalislamister underblåst sekteristiskt våld mellan grupperingarna, i syfte att vinna mark. Men för att förstå varför terrororganisationen IS skulle intressera sig för en liten, till synes obetydlig lokal i Malmö – måste man förstå Abu Musab az-Zarqawi. Mannen som lade grunden för terrorsekten IS och vars citat ett par månader före brandattentatet inleder nummer 13 av IS-tidskriften Dabiq. Ett nummer som ägnas åt att förklara krig mot shiamuslimer. 

Zarqawi, född som Ahmed al-Khalayla, växte upp i en fattig jordansk familj. Hans uppväxt var enkel, men mycket kom att drastiskt förändras under tonåren. Vid sjuttonårsåldern hoppade han av skolan och hamnade i drogmissbruk och kriminalitet. Den unge Zarqawi var ofta inblandad i slagsmål och blev vid ett flertal tillfällen arresterad av den lokala polismyndigheten.

Under åren i kriminalitet fick han kontakt med personer som introducerade honom för radikala islamistiska budskap. Enligt personer i hans omgivning kom förändringen snabbt: den tidigare stökige Zarqawi gav nu upp droger och alkohol för ett mer ordnat och strikt liv.

När Sovjet invaderade Afghanistan 1979 bestämde han sig, likt många andra, att ansluta sig till islamistiska grupperingar som organiserade motståndet. Han anlände till Afghanistan i samma veva som Sovjet drog tillbaka sina trupper och kriget gick mot sitt slut. Istället för att strida blev han reporter för det islamistiska nyhetsbrevet al-Bonyan al-Marsous, vars syfte var att sprida islamistiska budskap. 

Förutom en förkärlek för propaganda gav tiden i Afghanistan honom också viktiga kontakter. Abu Muhammad al-Maqdisi, en välkänd radikalislamist och ideolog, blev en slags andlig mentor åt Zarqawi. Tillsammans bildade de nätverket Bay'at al-Imam, med syftet att organisera jordanska veteraner från kriget i Afghanistan. När slaget om Kabul inleddes 1992 återvände vännerna till Jordanien för att fortsätta sitt arbete.

Efter en tid i jordanskt fängelse återvände Zarqawi till Afghanistan 1999. Väl på plats träffade han en saudisk man som likt honom själv reste till Afghanistan under 1980-talet. Trots att Usama bin Ladin och Zarqawi på ytan hade mycket gemensamt skulle det visa sig att de två inte alltid drog jämnt. 

Relationen präglades bitvis av olika ideologiska synpunkter. Bin Ladin ansåg att Zarqawis syn på minoriteter, i synnerhet shiamuslimer, var för radikala och polariserande. Att Zarqawi hade en kriminell bakgrund låg honom också i fatet. 

Trots detta fick Zarqawi ekonomisk hjälp från bin Laden och al-Qaida för att starta sitt egna träningsläger för jordanska radikalislamister. 

Zarqawis nätverk som blev känt som al-Tawhid wal-Jihad (monoteism och strävan) stod al-Qaida nära. Även om gruppen eftersträvade självständighet, var de beroende av al-Qaidas ekonomiska och politiska stöd. 

Men 2001 skedde något som för alltid ritade om den radikalislamistiska kartan: al-Qaida genomförde ett terrordåd på amerikansk mark. 

Efter attacken den 11 september utlyste presidenten George Bush krig mot terrorn. Siktet var inställt på Irak, trots att det inte fanns några kopplingar mellan bin Laden och Iraks diktator Saddam Hussein. Tvärtom, den sekulära Saddam och bin Laden hatade varandra. Trots det höll USA:s utrikesminister Colin Powell ett tal i FN:s generalförsamling 2003 där han hävdade att Zarqawi var länken mellan Saddam och al-Qaida, samt att Zarqawis terrornätverk i norra Irak stöttades av Saddam. 

För Zarqawi öppnade Irakkriget nya möjligheter. Zarqawi, som missade sin stora chans i Afghanistan, fick en ny möjlighet att etablera en islamisk stat i spåren av invasionen. Enligt journalisten Joby Warrick som skrivit en bok om honom, blev all amerikansk uppmärksamhet Zarqawi fick avgörande. För allmänheten hade han innan kriget varit okänd. Tack vare sin nyfunna berömdhet kunde han knyta fler kontakter och etablera sig som en ledargestalt i Irak. 

Tre veckor efter invasionen intogs Bagdad och Saddams tid som president var över. Baathpartiet upplöstes och dess medlemmar lämnades både arga och arbetslösa. Många av dem var sunniter, som Zarqawi effektivt lyckades få med sig i sitt nätverk. Det var först under Irakkriget som Zarqawi hade mandat att sätta sitt hat mot shiamuslimer på agendan.

”Rafida har förklarat ett hemligt krig mot islams folk”, skrev han 2004 i ett brev till Usama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri. Begreppet Rafida är återkommande i radikalislamistisk propaganda. Det är ett arabiskt ord som kan översättas till ”de som avvisar”, med hänvisning till maktkampen efter Muhammads död. Begreppet har en lång historia, även utanför radikalislamistiska miljöer.

Zarqawi var knappast först med att uppvisa en fientlig inställning till shiamuslimer. Sju århundraden dessförinnan beskrev den sunnimuslimska teologen, och den ideologiska inspirationen till salafiströrelsen, Ibn Taymiyya shiamuslimer i samma ordalag. I en skrift beskrev teologen hur ”många av Rafida i sitt hjärta föredrar otrogna framför muslimer” och att shiamuslimer ”hjälper och samarbetar med judar och kristna”.

Redan i slutet av 1200-talet spred Ibn Taymiyya myten om att shiaislam grundats av en judisk konvertit vid namn Abdullah Ibn Saba. ”Han ville därmed korrumpera muslimernas religion”, skrev teologen i en skrift. Redan då ville han göra gällande att shiamuslimer är i ständig maskopi med judar. 

Det är inte mycket vi vet om personen Abdullah Ibn Saba som extremister ofta hänvisar till som grundare av shiaislam. Han brukar beskrivas som en jemenitisk judisk konvertit men flertalet historiker ifrågasätter Ibn Sabas judiska bakgrund. Inte heller återfinns han bland de tolv shiitiska imamerna, de andliga och politiska efterföljarna till den islamiska profeten Muhammad. 

Ibn Saba kan snarare beskrivas som en perifer person i den muslimska historien som dessutom levde under en tid där islam var nytt. Således var de flesta konvertiter. Att myten trots det bereds mycket plats i radikalislamistisk propaganda visar på hur effektiv antisemitismen är som redskap för att misstänkliggöra shiamuslimer. 

I ett splittrat Irak fick Zarqawi användning av sitt brinnande hat mot shiamuslimer. Hans plan var enkel: skapa splittring mellan shiamuslimer och sunnimuslimer. Till den grad att det blir ett inbördeskrig och en öppning för hans nätverk al-Tawhid wal-Jihad att etablera sig i kaoset. Hans metoder uppfattades dock av många som extrema. För andra radikalislamistiska grupperingar som al-Qaida var shiamuslimer långt ifrån den största fienden. Deras krigföring riktade sig mot USA, Väst och judar. 

Mellan 2004 och 2006 genomförde Zarqawis grupp blodiga attacker, flertalet riktade mot shiamuslimska mål. I en av sina texter beskrev han hur den sunnimuslimska makten skulle gå från Irak, in till Iran, Syrien, Libanon och hela vägen till Gulfstaterna – om ingen satte stopp för det: 

”Medan korsfararna [amerikaner, reds. anm] kommer att försvinna ur sikte i morgon eller i övermorgon, förblir shia den farliga fienden för sunni. Den faran är större, och de skadorna värre för den islamiska nationen, än amerikanerna.”

Men flertalet sunnimuslimer ställde inte upp på Zarqawis vision. Istället skulle tiotusentals sunnimuslimer gå ihop för att strida mot radikalislamismen i Irak. I det som kallades för ”sunniuppvaknandet”. 

Attackerna mot civila shiamuslimer väckte reaktioner även inom radikalislamismen. År 2005 uppmanades Zarqawi av al-Qaida-ledaren Zawihiri att lägga ner attackerna mot den shiamuslimska befolkningen. Sådana attacker, sa Zawihiri, ”kommer inte att accepteras av det muslimska samhället, hur du än försöker förklara det”. 

Även Zarqawis mentor och tidigare allierade Abu Muhammad al-Maqdisi kritiserade attackerna. Maqdisi förkastade Zarqawis idé om att shiamuslimer var icke-muslimer och krävde ett slut på attackerna. 

Zarqawis grupp al-Tawhid wal-Jihad fortsatte, trots kritiken, att utföra fler blodiga attacker mot shiamuslimer. Efter att ha svurit trohet till al-Qaida (trots konflikterna med ledningen) bytte gruppen namn till al-Qaida i Irak. Senare omformas de till Islamiska staten i Irak.

Zarqawi var inte den första radikalislamisten att sprida myter om shiamuslimer. Men han spelade en central roll i att göra idéläran till ett fundament i den radikalislamistiska ideologin. Zarqawi dog i ett flygattentat 2006, men hans idéer lever kvar. Idag som allra tydligast inom Islamiska staten. 

Några månader före attacken mot föreningslokalen i Malmö släppte IS nummer 13 av sin tidskrift Dabiq. Numret som fått titeln ”Från Ibn Saba till Dajjal” anspelar på samma myt om den judiske man som skulle ha grundat shiaislam. En myt som torgförts sedan Ibn Taymiyyas tid. Tidskriften ägnade samtliga 56 sidor åt att förklara krig mot shiamuslimer. Tidningen inleddes med ett citat av Zarqawi: ”Gnistan har tänts här i Irak, och dess värme fortsätter att intensifieras – med Guds tillåtelse – tills det bränner korsfararnas arméer i Dabiq.”

I artikeln uppmanades sunnimuslimer runtom i världen att attackera shiamuslimer. Bland annat beskrevs shiamuslimer med det nedsättande begreppet ”Rafida”. ”De är fienden, akta er för dem. Må Gud förinta dem”, skrev organisationen. Shiamuslimer beskrevs genomgående som kättare, som när domedagen närmar sig kommer stå enade med judar mot sunnimuslimer. 

”Således är Rafida avgudadyrkare som måste dödas var de än hittas, tills ingen rafidi går på jorden”, skrev organisationen i tidskriften. 

Vidare beskrevs det i numret hur ”judar och Rafida är två sidor av samma mynt”. Organisationen varnade dessutom sina anhängare för shiamuslimer då ”de är judarna i denna Umma [muslimska samhället, reds. anm.]”

När Islamiska Staten intog Mosul 2014 utsattes flertalet av stadens minoriteter för förföljelser. Däribland shiamuslimer. På deras hem målades ett ”R” för ”Rafidah”. Tiotusentals shiiter har tvingats fly sina hem, och flertalet dödats av organisationen. 

Samma år attackerade gruppen Karrada, en stadsdel i Bagdad som mestadels bebos av shiiter. Denna dag var torget mer fullspäckat än vanligt på grund av förberedelserna inför fastemånaden Ramadans avslut och högtiden Eid al-Fitr. Alldeles bredvid det fullsatta torget detonerade gärningsmännen en lastbil full med sprängämnen som dödade över 300 personer. Det gjorde attacken till det värsta enskilda terrordådet i landet sedan USA:s invasion år 2003.

Islamiska staten tog på sig dådet. I ett pressmeddelande skrev de: ”De heliga krigarnas räd mot de apostater som kommer från Rafida kommer inte att sluta.”

Zarqawis brinnande antishiism delades inte av alla i miljön. Men i spåren av hans idéer har våldet mot shiamuslimer fortsatt. Hans idéarv synliggör det komplexa med radikalislamismen. Den är inte dogmatisk på det sättet den ofta beskrivs: som en ständig kamp mellan muslimer och västvärlden/icke-muslimer. Tvärtom har radikalislamismens främsta offer varit just muslimer. 

Några timmar före attentatet i Malmö intervjuade Sydsvenskan en av högtidsfirarna:

– Det är viktigt att man säger ifrån mot tyranner, det är det han har lärt oss [Hussein, reds. anm.]. Alla som följer den riktiga islam är emot tyranni, krig och våld. Han är symbolen för fred och humanism, säger Alhammad Mohammed. Då vet han inte om att föreningslokalen där de under kvällen ska avsluta sitt firande kommer att utsättas för en attack. Och att en av världens mest brutala terrororganisationer ska ta på sig dådet.

 (Artikeln tidigare publicerad i Expo #1-2019)