Ingen allvarstyngd tråkmåns

Och jag visste att han alltid var villig att hjälpa, att bistå med sin tid, sitt stora kunnande, sin långa erfarenhet och sitt mycket omfattande nätverk, både i Sverige och utomlands.

Utan att blinka tog han sig t.ex. tid att kopiera böcker, tidningar eller annat material. Om det var för eget behov eller någon annans spelade ingen roll. Tyckte han att det kunde göra nytta så ställde han sig vid kopiatorn och satte igång även om det tog flera timmar.

I en intervju 2002 (Humanisten, nr 3-4/2002) berättade Stieg att Expo hade startats av "ungdomar som var väldigt oroliga för vad som skedde". De "vuxna i gruppen" var "perifera" och själv var Stieg endast "någon slags konsult". Den historieskrivningen var typisk för Stieg. Han vägrade alltid att framhäva sin egen betydelse, även om det som i det här fallet hade varit mer än befogat.

I själva verket hade han i flera år drömt om och planerat för en tidskrift som skulle bevaka extremhögern. Visst betydde de unga idealisterna i Expo mycket, men utan de äldre kring tidskriften, i synnerhet Stieg, så hade den aldrig sett dagens ljus 1995. Ännu mindre hade ett Expo utan Stieg överlevt den långvariga och svåra krisen som började två år senare, för att sen komma tillbaka med sådan framgång.

Nu är han borta, plötsligt och utan förvarning. Stunderna med Stieg på Pressklubben eller någon enkel pizzeria, hans historier om allsköns konspirationer och konspirationsteorier, gamla som nya, segelbåten, resorna och äventyren med mer eller mindre livsfarliga inslag, lever nu bara i minnet.

Stieg var en djupt engagerad demokrat och antirasist, och hade också ett osvikligt väderkorn och stor kunskap när det gällde antisemitismen. Han var insiktsfull som få om vikten av att förstå och systematiskt studera demokratins fiender, om vikten av tålamod och enträget arbete. Och det gav resultat. För den skull var han ingen allvarstyngd tråkmåns. Jag kommer alltid att minnas hans pojkaktighet, i vissa avseenden var han en vuxen Kalle Blomqvist.

När en gång den svenska antinazismens historia skrivs, så kommer Stiegs namn att sälla sig till Holger Carlssons och Armas Sastamoinens. Det var i deras anda och tradition han arbetade.
Det brukar heta att ingen är oersättlig. Det är inte sant. I Stiegs fall är det dessutom en uppenbar lögn. Han efterlämnar ett mycket stort tomrum.

STÉPHANE BRUCHFELD, Svenska Kommittén Mot Antisemitism