En av de mänskligaste människor som jag har träffat

Och jag njöt av hans analytiska stringens, hans förmåga att använda ord med både en otrolig mjukhet och träffsäkerhet, hans systematiska motstånd mot att underordna sig hur makten ville definiera mina och andras kultur(er) och identitet(er).

Jag respekterade honom, jag beundrade honom och jag nöjt i hans sällskap. Men det som gjorde honom unik var hans förmåga att älska oss alla: vi antirasister (drömmare av olika slag). Han såg igenom oss, när vi agerade som om vi vore osårbara, modiga, självsäkra och smarta.

Han visste så mycket om oss och ändå trodde han på oss, skyddade oss, skrev för oss, försvarade oss. Det är det som gör honom unik.

Han var en av de mänskligaste människor som jag har träffat, en av det mest pragmatiska utopister som har funnits. Och det finns ingen som kan övertyga mig om att en sådan unik människa bara går och dör. Jag vet att han kommer att fortsätta att finnas till. Med varje nytt nummer av tidningen Expo, med varje röst som höjs mot rasism, med varje steg som vi tar i riktning mot en annan värld.

Vi är många som kommer att bära med oss hans leende; en blandning mellan ironi och ömhet som utgör det bästa skyddet mot rasister och högerextremister.

Vi är många som kommer att falla tillbaks på hans outhärdliga övertygelse när vi är trötta och besvikna.

Vi är många som kommer att söka oss till hans texter när vi inte finner ord för att beskriva smärtan.

Jag kommer till och med att börja läsa deckare.

DIANA MULINARI, Centrum för Genusvetenskap, Lunds Universitet.