Populister vill bilda enad front

Den 1 november 1996 skrev Sydsvenska Dagbladet om flera möten i Malmö med representanter för landets viktigaste invandrarfientliga partier: Ny Demokrati, Sjöbopartiet, Centrumdemokraterna, Sverigedemokraterna, Skånepartiet och Framstegspartiet. Syftet med mötena var att diskutera en möjlig valsamverkan 1998. Drömmen är att skapa en gemensam front.

Liknande försök har gjorts förr, men aldrig med ett parti som NyD inblandat, med ett partistöd på 20 miljoner kronor i bakfickan. Ett utmärkande drag för missnöjespartierna historiskt sett har dock varit förökning genom delning. Expo kommer i detta och nästa nummer att kasta ljus över partierna bakom den tänkta valalliansen.

CENTRUMDEMOKRATERNA

Centrumdemokraterna (CD) bildades i juni 1974 under ledning av John Görnebrand från Simrishamn som en allians av flera kommunala partier i Skåne. Förebild var främst danska Centrumdemokraterna men klara influenser från Mogens Glistrups Fremskridtspartiet fanns också.

CD betecknar sig som »ett mittenalternativ«, men är ett högerpopulistiskt och invandrarfientligt parti som genom åren har gått till val med slagord som »Partiet för skattesänkning«, »Ingen matmoms«, »Stopp för vänsterstyret«, »u-hjälp där hjälp bäst behövs« och »Släpp spriten fri«. Allt sammanfattat under begreppet »ny politik«.

Under sina första år fick CD snabbt fäste på flera olika orter i landet, och erhöll två mandat i kommunfullmäktige i Simrishamn och två i Båstad 1976.

Lockar extremhögern

Redan från början har cd attraherat högerextremister. På 1979 års riksdagslista hittades bland andra Sven Rydenfeldt från Lund, mångårig skribent i en mängd högerextrema tidskrifter som Contra och Operation Sverige; Rune Löfberg från Fjärås, före detta medlem i Nordiska Rikspartiet och Bertil Rubin från Höllviken, drivande i Medborgerlig Samling och grundare av dess fortsättning Framstegspartiet på 60-talet.

I valet erhöll CD tre mandat i Båstad, fyra i Simrishamn, ett i Rättvik och fyra i Svalöv. I Båstad fick CD representation i kommunstyrelsen och i flera nämnder genom ett samarbete med moderaterna.

Under 80-talets början fick CD draghjälp från regeringsrådet Gustaf Petrén, som talade på partiets möten. Petrén var grundare av Medborgarrättsrörelsen och hade en bakgrund inom Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Flera andra, bland annat vice ordförande Per-Olof Rudbäck, var också aktiva inom Medborgarrättsrörelsen.

Till valet 1982 valdes Harry Franzén från Röstånga till ordförande. Franzén blev känd efter att ha tagit en sup under direktsändning i tv och var den som på allvar förde in flyktingpolitiken på dagordningen. CD började propagera mot hemspråksundervisning och u-hjälp och kallade flyktingpolitiken för en »resebyråmaffia« för flyktingar.

Till valet 1985 gav Gustaf Petrén återigen draghjälp åt partiet genom att skriva i partitidskriften Vår Framtid, nu tillsammans med den kända barnpedagogen Anna Wahlgren. På riksdagslistan för Norrbotten hittades Alf Enerström, som drivit mångåriga kampanjer mot Olof Palme.

I kommunalvalen 1982 och 1985 bibehöll CD sin ställning i de sydsvenska kommunerna. 1985 lyckades partiet dessutom få representation i flera kommunala nämnder i Simrishamn genom en teknisk samverkan med miljöpartiet och vpk.

Till valet 1988 började CD sända närradio i Svedala med reklam i etern i sann populitisk anda. Partiet leddes där av John Nielsen som 1985 hade uteslutits ur Skånepartiet efter att ha spridit flygblad för nazistgruppen Svenska Folkets Väl.

I samband med folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo stod CD på Sven-Olle Olssons och Sjöbocenterns sida. På valnatten deltog Harry Franzén i en demonstration utanför kommunalhuset i Sjöbo iförd knappmärken för Sven-Olles fan club. CD hade tidigare krävt en sådan folkomröstning på riksnivå.

Huvudkonkurrenter

I kommunalvalet 1988 erhöll CD ett mandat i Båstad, tre i Simrishamn, tre i Svalöv och två i Svedala och Löntagarepartiet som CD samarbetade med erhöll fyra mandat i Åstorp. Omedelbart efter valet splittrades CD i två fraktioner med Harry Franzén och John Nielsen som huvudkonkurrenter. Nielsen bröt sig ur i början av 1989 med huvuddelen av Svedalaavdelningen och ombildade den till en avdelning av Framstegspartiet. Till valet 1991 hade dock Nielsen återvänt till moderpartiet.

I kommunalvalet 1991 erhöll CD sex mandat i Simrishamn och fyra i Svalöv. Inför valet försvann flera ledande partimedlemmar till Ny Demokrati.

På CD:s rikslista 1994 hittades bland andra Skånepartiets ledare, Carl P Herslow, och Tommy Tränefors från Skurup från missnöjespartiet Kommunens Väl. I valet erhöll CD fem mandat i Simrishamn och tre i Svalöv. Idag har CD knappast mer än 300 medlemmar kvar.

FRAMSTEGSPARTIET

I Fyrstadskretsen bildades till valet 1964 spränglistan Medborgerlig Samling, MbS, bestående av kandidater för de tre borgerliga partierna. Listan för centerpartiet toppades av Bertil Rubin, som hade kontakter med Nysvenska Rörelsen. Rubin valdes tillsammans med två andra MbS-kandidater med 14 800 röster in i riksdagen där han gjorde sig känd som en flitig motionär.

1966 uteslöts Bertil Rubin ur centerpartiet och kom istället att företräda Samling för framsteg, SFF, som tidigare slagits samman med Medborgerlig Samling. Ledare för SFF var Lennart Hagman och Gustaf Petrén (se Centrumdemokraterna).

I SFF:s ledning hittades även en rad personer som tidigare haft anknytning till nazismen i Sverige; Erik Anners med ett förflutet inom Sveriges Nationella Förbund, historikern Alf Åberg och Åke j Ek, båda med ett förflutet i Nationalsocialistiska Arbetarepartiet.

I riksdagsvalet 1968 deltog delar av SFF under beteckningen Samling 68 och erhöll ett mandat vardera för folkpartiet och moderaterna. Rubin fick dock lämna riksdagen, och redan den 6 november samma år bildade han Framstegspartiet, FsP. Partiet växte snabbt och hade snart 10 000 medlemmar organiserade i 14 distrikt spridda över hela landet. Inför valet 1970 planerade FsP att delta, men misslyckades på grund av ekonomiska problem.

Till partiordförande valdes Axel Johansson från Klippan, tidigare centerpartist och aktiv i MbS, och i ledningen hittades förutom Bertil Rubin bland andra Nils-Erik Baehrendtz, chef för Skansen, Torsten G Bohman, senare aktiv inom Medborgarrättsrörelsen, samt Gustaf Petrén och Per-Erik Fürst från SFF.

Kommunalvalet 1970 blev ett misslyckande för FsP:s del, och partiet erhöll bara tre mandat i Klippan. Efter nederlaget upplöstes partiet mer eller mindre på riksplanet och de två viktiga avdelningarna i Göteborg och Stockholm lades ner. Redan i kommunalvalet 1973 förlorade FsP alla sina mandat i Klippan, och under 70-talet övervintrade partiet i stort sett bara i Motala.

1979 nybildades FsP på en hastigt sammankallad partikongress i Norrköping med Nils Lindgren från Motala som ordförande. Till valet ställde FsP för första gången upp med en egen rikslista.

1979 och 1980 besökte danska Fremskridtspartiets ledare Mogens Glistrup Sverige. Inspirerade av honom utvecklades FsP under 1980-talets början till ett utpräglat högerpopulitiskt parti med starka rasistiska inslag.

Till valet 1982 bytte partiet namn till Svenska Framstegspartiet med avdelningar i Motala och Stockholm under nye ordföranden Stefan Herrmanns ledning. Särskilt Stockholmsavdelningen gjorde sig känd för sina rasistiska klistermärken med budskap som »Aids kommer från utlandet«. Andra slagord från partiprogrammet var »kvinnan tillbaka till spisen«, »släpp spriten fri« och »omskola lapplisorna«.

I kommunalvalet 1985 erhöll FsP sitt första mandat i Motala med 508 röster (1,8 procent). I Stockholm lyckades Herrmanns avdelning få 1 656 röster.

1986 sände FsP närradio i både Motala och Stockholm. En sändning med Stockholmsavdelningen där »kastrering« av invandrare förespråkades åtalades av justitekanslern för hets mot folkgrupp men friades.

Nöjda med Palmemordet

I mars samma år skapade Stockholmsavdelningen återigen rubriker genom ett pressmeddelande om Palmemordet där det bland annat stod »Det är bra för Sverige att vi slipper Palme fortsättningsvis...Om mördaren är invandrare kan man göra tillägget att Palme fallit offer för sin egen vansinniga invandringspolitik«.

I november 1986 sammanslogs FsP:s Stockholmsavdelning med den rasistiska kampanjorganisationen BSS under namnet Sverigepartiet. Motalaavdelningens ledare, Nils Lindgren, överförde strax innan sammanslagningen partikassan på 27 000 kronor till sitt privata konto i protest, något som han senare fälldes för i domstol.

I september 1987 höll FsP kongress i Motala och Nils Lindgren valdes återigen till ordförande. I valet påföljande år hade FsP också sitt starkaste fäste i Östergötland med grupper och medlemmar i Motala, Linköping, Mjölby, Norrköping, Skänninge och Finspång. I kommunalvalet fick FsP 785 röster i de östgötska kommunerna varav 588 i Motala. Trots det förlorade FsP sitt mandat i staden.

Den 11 mars 1989 bildades Svenska Framstegspartiet som ett riksparti på en kongress i Helsingborg. Bland partiets aktiva hittades personer från FsP-avdelningar i Östergötland, skånska utbrytare ur Centrumdemokraterna, Mittpartiet med ett kommunalt mandat i Ånge, Löntagarepartiet med fyra mandat i Åstorp och Kommunens Väl med sex mandat i Skurup. Till ordförande valdes Löntagarepartiets Tony Wiklander med en bakgrund inom socialdemokraterna och vpk.

1989–1990 expanderade FsP och påstod sig ha 2 000 medlemmar organiserade i 20 avdelningar runt om i landet. I juni 1990 avsattes Wiklander som partiordförande efter alltför extrema rasistiska uttalanden i media och samröre med både Sverigedemokraterna och Nysvenska Rörelsen. Till ny ordförande valdes Ulf Sundholm från Ljungaverk, som 1992 ersattes av Carl-Eric Samuelsson från Sollefteå.

Tony Wiklander gav sig dock inte och i oktober 1990 bildade han med ekonomiskt stöd från mångmiljonären Carl Lundström ett parti med det gamla namnet Framstegspartiet. Lundström var arvtagare till Wasabröd och hade goda kontakter med Bevara Sverige Svenskt, nazistveteraner och skinheads i Stockholm. I november 1986 hade Lundström gripits i Gamla stan tillsammans med 23 skinheads efter flera brutala överfall på invandrare. Inför valet 1991, var Lundström dessutom chefredaktör och ansvarig utgivare för partiets tidskrift F-pressen.

Till Wiklanders parti hörde även Lars-Magnus Westrup från Ronneby, med en bakgrund inom Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och senare grundare av det nazistiska skivbolaget Ragnarock Records.

Öppen rasism

I valkampanjen inför valet 1991 hävdade Wiklanderfraktionen bland annat att svenskarna kommer att bli »en minoritet i sitt eget land runt år 2055« och företrädare som Westrup talade öppet mot invandring och rasblandning. I Bjuv stod Bert-Ove Rasmussen på partiets kommunlista. Rasmussen är numera kollega med Erik Blücher/Nilsen som står bakom Ragnarock Records i Helsingborg, och tillsammans med honom åtalad för hets mot folkgrupp.

I kommunalvalen 1991 fick de båda fraktionerna Svenska Framstegspartiet och Framstegspartiet sex sydsvenska kommunala mandat efter att ha ställt upp i tjugo kommuner. Efter valet har Tony Wiklanders Framstegspartiet blivit det viktigaste på lokalplanet i Sydsverige.

I Åstorp inledde Wiklander ett samarbete med Ny Demokrati och en invandrarfientlig fraktion av socialdemokraterna under ledning av Gösta Brodin. I Ängelholm orsakade fsp rubriker i februari 1992 när det kom fram att en 21-årig VAM-aktivist var aktiv i partiet. I Helsingborg splittrades partiavdelningen, och majoriteten bildade Svensk Samling under makarna Gösta och Marie-Louise Norrsells ledning.

I kommunalvalet 1994 fick partiet ett mandat i Bjuv, två mandat i Landskrona, två mandat i Markaryd och två mandat i Åstorp med Tony Wiklander i spetsen.

En FsP-fraktion, som ser sig som arvtagare till Nils Lindgrens parti, existerar fortfarande och leds av Gun-Britt Holmgren från Älvkarleby. I Linköping finns en fungerande avdelning med Nils Ström som ledare och partiet har en tidskrift kallad Framstegsinformation, som på senare tid har publicerat artiklar från Fri Information.

Samtliga FsP-fraktioner har troligtvis inte fler än 300 medlemmar tillsammans.

NY DEMOKRATI

Den 4 februari 1991 konstituerades Ny Demokrati på ett möte i Skara med Ian Wachtmeister som ordförande och Bert Karlsson som förste vice ordförande. Den egentliga partigrunden lades med Karlssons och Wachtmeisters debatt-artikel i Dagens Nyheter 25 november 1990 med rubriken »Här är vårt partiprogram«. De båda hade träffats för första gången fem dagar tidigare på ett café på Arlanda.

Några dagar efter partibildningen publicerade Dagens Industri en opinionsundersökning manipulerad av Karlsson som gav nyd hela 11,7 procent. Exakt samma resultat lyckades Sifo mäta i maj samma år.

Partiet attraherade i första hand missnöjda småföretagare, i andra hand missnöjda LO-medlemmar och före detta socialdemokrater, och i tredje hand mängder av högerextremister och rasister. Bortsett från de vanliga populistiska parollerna sammanfattade i uttrycket »drag under galoscherna« fanns invandrarfientligheten och rasismen ständigt närvarande i partiets första valkampanj. Uppmärksammat blev stålverksarbetare John Bouvins uttalande om befolkningstillväxten i Afrika: »Förr fick varje familj 15 ungar, men en del av dem blev uppätna av lejon... Kvar blev 2–3 ungar och allt var bra«. Exempel på homofobi förekom också i valkampanjen.

I valet 1991 fick NyD 25 riksdagsmandat och sammanlagt 335 mandat på kommunal nivå. Det var första gången överhuvudtaget som ett populistiskt parti lyckats komma in i riksdagen.

Bland kandidater och de invalda representanter hittades en mängd högerextremister. En av riksdagsledamöterna var Leif Bergdahl med en bakgrund inom Centrumdemokraterna. En annan var Sten Söderberg som i samband med valet skrivit i Framstegspartiets tidskrift F-Pressen.

På rikslistan hittades Conny Prisell från Åstorp med en bakgrund inom Löntagarepartiet och Framstegspartiet. I Gävle fanns Bo Lindkvist från Ulf Sundholms Framstegspartiet, i Jönköping Erling Rudkilde från Nysvenska Rörelsen, i Stockholm Tage Tallqvist från Radio Islam och i Södertälje fanns Tommy Hansson från Moon-kyrkan, Demokratisk Allians, Contra och en mängd andra högerextrema grupper.

1992 blev det alltmer tydligt att NyD valde att satsa på den invandrarfientliga linjen med krav på minskad u-hjälp, utvisning av invandrare som begår brott, lån i stället för bidrag och tillfälliga uppehållstillstånd i stället för asyl. Samtidigt började partiets sönderfall med avhopp från riksdagsgruppen, uteslutningar, besynnerliga mediautspel, skandaler och inre stridigheter.

Sommaren 1993 genomförde nyd en sommarturné och spred grov rasistisk propaganda som inte stod långt efter nazistgruppernas. I första hand var det partiets stjärnskott, Vivianne Franzén, som stod för de uttalandena. Det talades om våldtäkter och ritualmord, företrädesvis begångna av muslimer. Samma sommar orsakade Bert Karlsson rubriker genom sitt stöd till skinheadbandet Ultima Thule.

I oktober 1993 hade stödet till partiet sjunkit till 4,4 procent. Samtidigt blev splittringen mellan Karlsson och Wachtmeister alltmer tydlig. I februari 1994 avgick Wachtmeister som ordförande och en sällan skådad maktkamp utbröt. Wachtmeister lanserade Sten Dybeck som partiledare, medan Karlsson försökte med advokat Pelle Svensson och ekonomen Carl Hamilton. I april valdes dock Harriet Colliander till partiordförande för att i juni under oerhört kaotiska förhållanden ersättas av Wachtmeisters kandidat Vivianne Franzén.

Våren 1994 började NyD inleda kontakter med mer extrema partier som Sverigedemokraterna, Sjöbopartiet och Centrumdemokraterna, och diskussionerna om valsamarbete i Skåne inleddes 1996.

1994 års valresultat blev ett fiasko för partiet som förlorade alla riksdagsmandat och behöll bara 53 kommunala mandat i 36 kommuner. Även nu förekom högerextremister på kommunlistorna; i Gävle stod Jonas Nilsson, medlem i Riksfronten och gitarrist i vit makt-bandet Heimdall/Tors Mannar, på kommunlistan, i Motala fanns Rolf Strand från Framstegspartiet, och i Uppsala hittades Robert Engström på första plats. Engström uppmärksammades efter att ha lagt fram en historierevisionistisk uppsats vid Uppsala universitet 1994.

Splittringar och utbrytare

Skandalerna, processerna och de kontroversiella utspelen har fortsatt att omge NyD. Redan före valet 1994 hade flera lokalavdelningar runtom i landet brutit sig ut och bildat egna partier under andra namn. I juli 1995 bildade Bert Karlsson lokalpartiet Skara Framtid som idag har tre mandat.

Samtidigt har ännu fler extremister som Oscar Porath från Europeiska Arbetarpartiet, Bert-Ove Rasmussen (se Framstegspartiet), och Magnus Cappelin från Contra och Fri Information sökt sig till partiet.

På en extra partistämma 18 januari 1997 avsattes Vivianne Franzén som partiledare och i hennes ställe valdes Bengt G Andersson från Västerås. På försommaren är det tänkt att NyD skall hålla en ordinarie stämma.

Inför valet 1998 uppmanar nazistiska Hembygdspartiet sina medlemmar att stödja nyd. Det är partistödet på 20 miljoner kronor som gör NyD attraktivt för de mer extrema grupperingarna. Alla vill utnyttja partiets resurser och få ett samarbete eller till och med en sammanslagning till stånd. Det är makten och pengarna som hägrar.

(Not: NyD fick 8 000 röster i valet 1998 och kan anses förbrukat i svensk politik.)

SJÖBOPARTIET

I juni 1987 motionerade centern i Sjöbo om en folkomröstning om flyktingmottagandet. Motionen väckte en enorm uppmärksamhet i massmedia. Sjöbocentern stämplades som rasistisk och främlingsfientlig.

I augusti 1987 blev Sven-Olle Olsson rikskändis genom ett framträdande i tv:s Nattcafé. Det förra kommunalrådet blev en symbol för invandrarfientlighet i Sverige. Han hyllades unisont av en rad rasistiska och nazistiska grupper, däribland Nordiska Rikspartiet och Sverigepartiet, men även av Svenssonrasister. En löst organiserad Sven Olle Olsson Fan Club bildades, halvt på skämt och halvt på allvar.

För att undvika en folkomröstning om flyktingarna föreslog Invandrarverket en kompromiss. Istället för 25 flyktingar under en treårsperiod skulle Sjöbo bara behöva ta emot 15 flyktingar under en prövotid på ett år. Förhandlingsviljan avvisades och Sjöbocentern drev igenom en folkomröstning i samband med valet 1988.

Var det en slump att upproret mot den svenska flyktingpolitiken började i Sjöbo?

I Sjöbo var stödet för Olsson starkt men inte fullständigt. Motstånd mobiliserades av bland andra grevinnan Madeleine Ramel, barnmorskan Signe Jansson och författaren Jacques Werup. Debatten blev oerhört infekterad och flyktingvänner utsattes för mordhot och trakasserier. Bland flyktingmotståndarna spreds en stämning av krigstillstånd mellan »småfolket« och »makteliten« - dom däruppe i Stockholm.

Angrepp mot flyktingpolitiken

I januari 1988 presenterade Sven-Olle Olsson en motion till centerns partistämma där han gick till angrepp mot den svenska invandringspolitiken. Motionen distribuerades sedan till samtliga hushåll i Sjöbo.

Någon vecka före valet spreds ännu en skrift i kommunen; Sjöbo – ett demokratiskt föredöme. Författare var tekn dir John Wilthorn och professor Göran Englund från Lund med en bakgrund inom fascistiska Nysvenska Rörelsen. Skriften sponsrades av wasabrödsmiljonären Carl Lundström. I augusti 1990 gav de båda författarna öppet stöd till Sverigedemokraterna och Framstegspartiet i ännu en pamflett, Svensk flyktingpolitik – en kritisk betraktelse, och 1991 stod Wilthorn som kandidat på Sjöbopartiets rikdagslista.

I folkomröstningen 1988 vann Sven-Olle Olsson och Sjöbocentern en överväldigande seger med 67,5%, (6 369 röster).

Nysvenskarnas ledare Per Engdahl skrev; »Sjöbo vann valet trots trumelden från partidemokratins samlade makteliter«, medan det nybildade partiet Sverigedemokraterna tryckte upp klistermärken med texten »Sjöbo visar vägen«.

Bruna löss

Några av förlorarna tog så illa vid sig att de flyttade från Sjöbo efter omröstningen, samtidigt som några flyktingmotståndare flyttade till kommunen. En av dessa var Karl-Erik Nilsson från Gotland, tidigare medlem i nazistiska Frisinnade Unionspartiet. Sedan valet 1994 är han kommunfullmäktigeledamot för Sjöbopartiet och flitig insändarskribent i lokalpressen.

1988 beslutade Centerns partistyrelse att utesluta Sjöbocenterns ledartrojka Börje Ohlsson, Per-Ivar Magnusson och Sven-Olle Olsson. Partiledaren Olof Johanssons deklarerade att partiet inte »accepterar några bruna löss i de gröna fanorna«.

I mars 1991 svarade de uteslutna med att bilda Sjöbopartiet (SjP) på en stämma med ett 80-tal deltagare. Före mötet hade den uteslutna Sjöbocentern lyckats samla ihop 3 000 namnunderskrifter för att registera ett nyttparti. Till ordförande valdes Per-Ingvar Magnusson, centerpartist sedan 1940-talet.

1991 satsade SjP stort på att få in Sven-Olle Olsson i riksdagen. Inför valet skapades en gemensam rikslista med Framstegspartiet och Tony Wiklander. Samtidigt placerade Skånepartiet Sven-Olle Olsson på andra plats på en moderat spränglista i Fyrstadskretsen. I valkampanjen hamnade dock SjP helt i skymundan av det framgångsrika Ny Demokrati.

SjP:s rikslista bestod av idel flyktingfientliga profiler, däribland den före detta moderaten Margareta Widell från Norrköping, som var drivande i motståndet mot en flyktingförläggning i Kimstad; Magnus Cappelin från Oxelösund, idag flitig skribent i tidskrifterna Contra och Fri Information; framstegspartisten Berit di Girolamo, också hon skribent i Fri Information; och nazistveteranen Lars-Magnus Westrup från Ronneby, grundare av vit makt-skivbolaget Ragnarock Records.

Stöd från nazister

I riksdagsvalet fick Sjöbopartiet sammantaget 27 635 röster, varav nästan en tredjedel kom från Malmöhus län. Totalt fick sjp dock inte mer än 0,51 procent. I kommunvalet i Sjöbo erhöll partiet ett mandat men som lokala Centerpartiet 11 mandat.

I valet 1994 fick Sjöbopartiet draghjälp av den invandrarfientliga tidskriften Fri Information med Eva Bergqvist, och både Sverigedemokraterna och det lilla nazistpartiet Nationaldemokratiska Partiet uppmanade sina sympatisörer att stödja Sjöbopartiet.

På kommunal nivå inledde SjP ett samarbete med Kommunens Väl i Kävlinge, som leds av förre vänsterpartisten Kenneth Sandberg.

På Sjöbopartiets rikslista hittades bland andra den före detta nazisten Karl-Erik Nilsson; Gun Kullberg från Stockholm, idag aktiv i Fri Information och Lars G Lovén från Växjö och Gottfrid Wennerborn från Malmö, båda med en bakgrund inom Framstegspartiet.

Iskallt för antirasister

I valet 1994 fick Sjöbopartiet 0,2 procent på riksnivå, men på kommunal nivå blev framgångarna desto större: sex mandat i Hörby, ett mandat i Kristianstad och hela 16 mandat i Sjöbo. Samarbetspartnern Kommunens Väl i Kävlinge fick samtidigt åtta mandat.

Sedan valet är Sjöbo en av de kommuner som bemöter antirasistiska initativ med iskyla. När den statliga kampanjen Ungdom mot rasism, som tills stor del bygger sin verksamhet på samarbete med kommunerna, tog initiativ till en kontakt med kommunledningen i Sjöbo fick man svaret att kommunen inte hade behov av en »upplysningskampanj«.

1996 beslutade utbildningsnämnden i Sjöbo, som svar på en socialdemokratisk motion, att kommunen inte kommer att införa något förbud mot nazistsymboler på skolorna. »Problemet är dessutom inte aktuellt på skolorna i Sjöbo«, svarade nämndens ordförande Roger Larsson.

SKÅNEPARTIET

Skånepartiet (SkåP) har sitt ursprung i Skånerörelsen som bildades av civilekonomen Carl P Herslow 1977. I styrelsen fanns bland andra redaktör Åke Sundström från Genarp, arkitekt Peter Broberg och Framstegspartiets grundare Bengt Rubin med en bakgrund inom den nazistiska ungdomsorganisationen Nordisk Ungdom. Skånerörelsen hade som mål att åstadkomma ett skånskt regionalt självstyre och gav ut tidskriften Skånekuriren med Herslow som redaktör.

Herslow framträdde tidigt som framstående populistisk PR-makare. På midsommarafton 1977 genomförde han sin första kupp mot alkoholmonopolet genom att bjuda på sprit utanför skånska systembolag. Inom Skånerörelsen var man dock inte helt nöjd med Herslows agerande, och 1979 lämnade han gruppen efter ett misslyckat försök att kapa åt sig ordförandeposten.

Skånepartiet bildades vid ett möte i Lund i mars 1979. Målsättningen var bland annat självständighet för Skåne och medlemskap i Nato. Herslow lyckades samla 1 509 namnunderskrifter för ett valdeltagande och ställde utan större framgång upp i både riksdags- och kommunvalet i Malmö samma år.

Genombrottet kom när Herslow upptäckte närradion. I augusti 1982 började Skånepartiet sända program med reklaminslag i Malmö, vilket var ett brott mot radiolagen. Sändningarna stoppades gång på gång, men återupptogs hela tiden. Bråken gav Herslow den uppmärksamhet han hade hoppats på. Han fick in tiotusentals kronor i reklamintäkter och SkåP kunde därmed utöka sin närradioverksamhet.

Utan mandat igen

I kommunvalet i Malmö 1982 ställde Skånepartiet upp igen, men till Herslows besvikelse gav det inte utdelning i mandat den här gången heller. Verksamheten fortsatte och 1984 kunde partiet ståta med runt 4 000 medlemmar och 52 timmars närradio varje vecka. En orsak till framgången var SkåP:s nya hårdföra profilering i flyktingfrågan vilket syntes i valresultatet 1985. I kommunvalen erhöll Skånepartiet två mandat i Burlöv, två i Svedala, ett i Staffanstorp, ett i Vellinge och hela fem mandat i Malmö.

1985 tog SkåP initiativ till att bilda ett 30-tal olika föreningar för bland annat kultur, invandring, internationellt bistånd och religion, som alla var berättigade till sändningstid i närradion. Sammanlagt utökades partiets totala sändningstid till runt 60 timmar i veckan.

Framgången i valet ledde till att kopplingarna till andra invandrarfientliga och högerextrema grupper blev allt tydligare. I närradion citerades artiklar från högerextrema Contra och Europeiska Arbetarpartiets tidskrifter, liksom flygblad från Sverigedemokraterna.

1985 avslöjade Arbetet att en av Skånepartiets kandidater i kommunalvalet i Malmö var dömd för misshandel och mordhot: »Alla satans judar ska utrotas... Kräk ska inte existera... Vi väntar på dig«.

På kommunlistan fanns dessutom Carl-Eric Roos med en bakgrund inom fascistiska Nysvenska Rörelsen och nazistiska Svenska Folkets Väl. 1985 uteslöts John Nielsen, andra namn på partiets Svedalalista, efter att ha delat ut flygblad från nazistpartiet Svenska Folkets Väl på Skånepartiets möten.

Kronofogdens register

1988 avslöjade Kvällsposten att sexton av partiets ledamöter i kommuner och nämnder efter valet 1985 fanns i kronofogdens register. Tillsammans var de skyldiga över en miljon kronor. Skånepartiets representant i Vellinge var dömd till två månaders fängelse för förskingring och förekom inte mindre än 133 gånger hos kronofogden. Efter avslöjandet införde Skånepartiet en paragraf i partistadgarna som innebar att personer som dömts till fängelse inte får ha ett politiskt uppdrag. Att paragrafen inte var så betydelsefull framkom 1991 då partiledaren Herslow själv dömdes till en månads fängelse för rattfylleri, efter att ha kört slalom med 2,19 promille.

I riksdagsvalet 1988 fick Skånepartiet 0,13 procent med en lista som toppades av Herslow. På kommunal nivå tappade partiet två mandat i Malmö.

Efter valet lämnade ungdomsförbundets ordförande Tony Kaladic partiet och bildade det egna Skånerepublikanerna med före detta skånepartisten Kent Thelenius i Trelleborg som partiledare. Skånepartiets medlemsantal hade då sjunkit till runt 1 700, och antalet närradiotimmar per vecka till 15.

Mellan 1989 och 1991 gav Skånepartiet ut annonstidningen Skånekuriren. Bland skribenterna fanns Centrumdemokraternas ledare Harry Franzén och Eva Bergqvist från Fri Information. Tidskrifterna utmärkte sig bland annat genom att hänga ut politiska meningsmotståndare med namn, foto, personnummer och adress.

Frontgrupper för närradion

1989 bildade SkåP ånyo ett antal smågrupper och valföreningar i syfte att öka sändningstiden i närradion. Bland de nybildade grupperna fanns Skånes Pensionärsförbund med Sigurd Nachmansson och senare Horst Werder som ordförande. Ytterligare två underavdelningar är Scania, en medlemsorganisation i UNPO, en FN-stödd organisation för minoriteter utan en egen stat, och Skånes Kulturförbund med Britt Borronha och senare Yvonne Lorentzén som ordförande.

1991 profilerade sig Skånepartiet ännu kraftigare som ett invandrarfientligt parti. I Fyrstadskretsen upprättade skåp en moderat spränglista med Sven-Olle Olsson som andranamn. Samtidigt utlystes en tävling där den som gissade rätt antal röster kunde vinna 10 000 kronor från det kommande partistödet. För det tilltaget dömdes Herslow efter valet till dagsböter för brott mot lotterilagen.

I valet 1991 fick Skånepartiet 5 666 röster med moderatspränglistan i Fyrstadskretsen. Resultatet var bara 1 889 röster från ett riksdagsmandat. På kommunal nivå fick SkåP två mandat i Malmö men förlorade sitt mandat i Staffanstorp.

Inför valet 1994 sände Skånepartiets alla föreningar tillsammans 57 timmar närradio i veckan och partiet räknade runt 500 medlemmar. I valet ställde partiet för första gången sedan valet 1988 upp med en egen rikslista toppad av Carl P Herslow. Resultatet stannade på 0,04 procent (2312 röster) men i Malmö, den enda kommunen där partiet ställde upp, lyckades partiet dock få tre mandat.

I kommunfullmäktige i Malmö betraktas Skånepartiet och Carl P Herslow som extremister som ingen egentligen vill samarbeta med. Partiets enda egentliga aktivitet mellan valen är närradiosändningarna i Malmö som rutinmässigt innehåller grova utfall mot invandrare och politiska motståndare. I juli 1995 skrev tidningen Arbetet om hur Herslow utnyttjade Telias spårningstjänst i sin närradioverksamhet genom att skicka hem räkningar till meningsmotståndare som ringt in till partiets program men inte ansetts välkomna.

© Expo 1997